Ännu mer föräldrar i stan.
Den här gången var det Helenas föräldrar som var på besök.

Och de överraskade med att bjuda med mig på The Phantom of the Opera.
De var nog tur att de var lite jetlagade & inte märkte att jag satt & snyftade till musikalen.
Ville ju göra ett litet bättre första intryck än som en mjuk musikaltönt.

Men de förstod nog rätt fort vilken mjukis jag är.
När jag under middagen bad dem att berätta hur de träffades & hur man lyckas hålla ihop i över 30 år.
Det är inte många man känner som fortfarande håller ihop.
Så när jag stötter på dem, ser jag till att få reda på deras hemlighet.
En dag kommer jag försöka vara en av dem...

Göran & Birgitta träffades när Birgitta var 25 år.
Hon var intresserad av en annan kille men Göran vägrade ge sig.
Han fortsatte charma & ringa henne varje vecka.
För varje vecka frågade han henne om han klättrade uppåt eller neråt på listan.
Man kan ju tydligt se att vad han än gjorde så funkade det.
Han hamnade tilllslut överst på listan!

Vilket som fick Birgitta att ge sig?
Hans envishet & att han alltid fick henne att skratta.
Hon tänkte att vad som än händer kommer vi alltid att ha kul ihop.
Och det har de än idag....

Efter att ha sett dem ihop är jag helt övertygad av att evig kärlek finns där ute:-)



Göran, Helena & Birgitta

På bara några minuter i fredagskväll  blev NYC alldeles mörklagt, samtidigt som det blåste hårt.
Det var riktigt kusligt & kändes så overkligt.
Folk gick upp på taken för att ta bilder.

När regnet tillslut argt öste ner, var det många besvikna new yorkbor som svor högt.
Rekordet var slaget & det var inget glatt rekord.
Det har varit den regnigaste junimånaden i New Yorks hostioria, någonsin.
Och månaden är inte slut än.
Det har hittills regnat 23 av 27 dagar.

En annan Växjöbo är ju van, tycker bara det är mysigt...

Före regnet

Efter regnet

Vaknade av ett sms kl.5 på morgonen från Tara:
Meet me at the Capitale tonight at 7pm, dresscode black tie!
Så det var bara att packa ner den nya lilla svarta jag precis köpt.

Jag blev jätteglad när det visade sig att vi skulle till en välgörenhetsgala på Capitale för St Judes hospital.
Ett sjukhus som fokuserar på barn med cancer även de som inte har någon försäkring.

När jag hörde att Cuba Gooding skulle vara där blev jag ännu gladare.
Skulle bli spännande att se om han kände igen mig.
( jag snubblade framför honom en vecka innan, han garvade & jag flydde)
Det här kunde bli min andra chans till att visa hur cool jag egetligen är.

Timmarna gick & jag kände mig mer & mer obekväm, helt fel klänningsval.
Jag kunde inte sitta för klänningen var för kort.
Axelbandet åkte konstant ner så jag fick skjuta upp axlarna, för att inte blotta mig helt.
Lite svårt att koncentrera mig, när det enda jag tänkte på var om jag visade något.

Ingen Cuba heller..

Men så entrade Tony Benett scenen & jag glömde allt vad etikett betyder.
Vilken Karl, Frank Sinatra släng dig i väggen!
Det var jag & alla tanter som stod & lyckligt dansade i takt.
Ahh, vilken röst,vilken utstråling.
Tills jag hörde att Cuba var på intåg.

Cuba Gooding SENIOR!
SENIOR!!

Hur kommer det sej att kändisar alltid skickar sina syskon eller andra familjemedlemmar på såna här galor?
Som om de spelar någon roll?
Vad har de gjort egentligen?
Men vad som än krävs för att folk ska skänka pengar, antar jag.

Förutom klänningen som nog aldrig kommer komma till användning igen, var det en härlig kväll.


St Judes benefit på Capitale

Jag måste erkänna att jag var tvungen att goggla viket datum midsommar var på i år.
Vi glömde ju bort valborg & ville inte göra om samma misstag.
Man är ju trots allt stolt svensk.

Tidigare i veckan hade jag sprungit på Tony, så vi bestamde oss för att slå ihop våra gäng för den traditionella picnicen i Battery park.
Vilket var ett smart drag i & med att man umgås med opålitliga jurister, som alltid ställer in i sista minuten.

Nu var det visserligen jag som kom sist, men jag hann.
På vägen dit hörde jag allt från barn som frågade sina föräldrar vad vi var för konstigt folk & varför vi hade blommor i håret.
Till ungdomar som garvade om att de aldrig sett så många blondiner på ett & samma ställe.
Vad skulle hända om man drog ett blondinskämt.
Till turister som blev förbannade för att de inte hade kameran med sig.

Vågar inte ens tänka på vad som skulle hända om de såg oss göra smågrodorna...



Helena, Krista, Tony med vänner...

Visst blir man skadad nar man umgas mer med dem man jobbar med an sina nara & kara.
Men for mig ar de verkligen det, familj.

De var de enda jag kande till nar jag flyttade hit.
Kristen, Sean, Mifu & Magnus.
Tank vi var 5 st nar vi startade Gloss,  nu ar vi 15 & vaxer...
De har verkligen funnits dar hela tiden & lart mig allt jag kan.
Hoppas de ar lika stolta over mig som jag ar over att fa jobba med dem.

Sa nar jag missade minglet pa jobbet, fick jag anda vara med pa ett horn.


Gloss studio

Ibland lyckas jag tajma mina framfusiga klumpiga försök att få hjälp rätt bra.

Jag var inne i magasin affären för att köpa senaste Italian Vogue.
Som så klart var högst upp på hyllan.
Vände mig om för att haffa närmsta längsta person.

Det blev superlånga Andy  som snällt ställer upp.
Han sträcker sig efter tidningen jämte vogue, Fader. ( tidning för coola personer som gillar att upptäcka musik som inte blivit upptäkt än)
Något som jag helt klart inte har en susning om.
- Wow, you got a great taste! What do you think about the magasine? utbrister han.

Mes som jag är vågar jag inte säga att det var fel tidning, utan håller med om att tidningen är Great!
När jag efter ett tag har svamlat bort mig totalt.
Säger han;- You have no idea right?

Jag erkänner allt & pekar på Vogue.
Han börjar skratta & presenterar sig som Andy, Fader magasines owner.

Så efter att han lovade att jag inte behövde köpa tidningen erbjöd han mig att frilansa för dem.
Oftast lönar det sig att be om hjälp...


Som slutkläm på det hela skämtade jag till det & sa;
- You must be reallly good friends with the people at the magasin store ) ingen reaktion)
-Since your magasin is all over? (la jag till)

Amerikanare är verkligen kassa på ironi.
Han drog inte ens på smilbanden.
Så mitt lilla försök till att skämta kostade mig nog jobbet.

Jaja, det är ju en lunch imorgon också.

Just nu har jag lyckats engagera hela jobbet i att hitta ett nytt hem till mig.
Så i helgen tog jag med mig halva styrkan för att kolla på en studio i Brooklyn.

Och självklart fick Kai & Issa följa med också.
Flyttar jag till Brooklyn så är det för dessa härliga barns skull.

Särskilt Kai som har mitt hjärta i en ask.
Fast han bara är 4år vet han precis vad man som tjej vill höra.

Det första han säger till mig när vi ses är;
- Linn, I like your hair.
När jag en stund senare tar på nytt läppglans;
-Linn, you dont need that.
Sen tar han min hand & vägar släppa;
- Linn, you dont need a boyfriend, If you marry me I will hold your hand forever!

Hold my hand forever...
Wow, det är allt jag någonsin velat höra från en kille & så kommer det från en 4 åring!
Vart lär sig ungen allt?

Det här ska jag påminna honom om när han är 20 & jag 50.



        Dan, Issa, Kai, Jag & Jenn in Brooklyn

Det allra första man blir varnad för när man flyttar till New York är att aldrig dejta en wallstreet kille.
Alla tejejer har nog minst en historia var.
Jag hann inte ens fundera på varför, innan  när jag råkade utför en.

Jag gick & strosade i godan ro utanför börsen, med min Ipod på.
När en kostymkille försöker få kontakt med mig.
Eftersom jag inte var särskillt sugen på att konversera låtsades jag att jag inte hörde & fortsatte gå.
Vilket så klart inte var poopis.

Han började gorma & svära efter mig.
Då jag fortfarande inte reagerar får jag en pizzaslice kastad efter mig .( han missade!)
Nu började folk på gatan att reagera.
Det var nog minst 5 pers som frågade om jag var ok & som skrek saker tillbaka till killen.
Han försvann rätt fort.

Han hade nog bara en dålig dag.
Men ingen behöver varna mig för wallstreet killar igen.


                                  Anja, Anna, Jag & Ninna på Wall street

En av mina många presenter från Albin var så klart en freesbee.
Han sa att det var det ultimata testet för att se vad min arm går för.
Om operationen faktiskt funkade den här gången.
Fast jag var nervös, så var jag också nyfiken.

Så vi började lite försiktigt, tills jag släppte loss helt.
Inga problem med den armen, satt som den aldrig gjort förr.
Det gick så bra att Albin erbjöd mig en heders plats i Ultimate Freesbee landslaget.
( tror till och med han sa att jag var bätte än några i hans lag)!!!

Det har så klart stigit mig åt huvudet, hänger i parken utanför & stilar så fort jag får chansen.
Slänger runt uttryck som " I killed a freestyler today".

Av någon anledning försvinner allltid mina roommates in på sina rum så fort de ser att jag har plockat fram freesbeen?


Jag & Albin i Central Park

Då har min kompis Albin varit i stan & hälsat på igen.
För varje gång han har väggarna förbi, höjs kraven rejält på mina andra besökare.

Den här gången bad han mig att möta upp i East Village, för att han hade en överraskning.
Han hade också bett mig ta med en övernattningsväska, med träningskläder & fin kläder.
Jag har ju varit med förr, så jag anade att det bara var ett vilospår.
Så det blev en lätt packning mest för syns skull.

Visste väl att han skämtade så fort jag skymtade glassbutiken.
En sån där härlig glassbutik där man får sköta maskinen själv!
Albin har varit med förr.

Nöjd & lycklig satt jag & smaskade på min glass & pustade ut över att jag hade sluppit undan ett av Albins grymma träningspass. (killen har gjort en hel del mästerskap).
Märkte inte ens att han betedde sig konstigt,  sprang iväg & snackade konstant i telefonen.
Så när det var dags att glida vidare, tog det några extra minuter innan jag fattade att den framkörda bilen var till mig.

En härlig limmo redo att ta mig till Ritz Carlton!
Gissa vem som spenderade resten av helgen med att glida runt i morgonrock, bada bubbelbad & mata sig själv med vindruvor:
Ahh, första gången jag bor på hotell i New York.
Lämnade inte rummet förrän städerskan slängde ut mig.
 
Fortsätter det så här borde jag ha besök oftare...

                          Jag & Albin

Tänk att när man minst anar det, men mest behöver det, så dyker det upp små skyddsänglar.
Som får en att tänka lite klarare & må lite bättre.
Den här gången var det 4 snygga stockholms pinglor som ringde på min telefon för att berätta att de var i stan & ville träffas.
De är min gamla jobbarkompis Alessandros kompisar.
Så i brist på Alessi själv så fick jag njuta av tjejernas sällskap.
Och jag blev så glad!

Skicka mer kompisars kompisar till mig!

Vi råkade pricka in samma restaurang som min kompis Phil råkade vara på dejt på.
Stackarn hade lite svårt att koncentrera sig medans vi satt mittemot & spanade.
Men vad kul det är att se sina vänner på dejt, de beter sig helt annorlunda...



                Eva    Hanna                                       Anna & Frida

Eftersom vädret bara var ok i lördags bestämde vi oss för att upptäcka nya områden på Manhattan.
Så vi begav oss ut på äventyr ända upp till Washinton Heights, 190e gatan.

Tänk att man kan bli så exalterad av att se lite gräs & sjöutsikt.
Då är man bra Manhattan skadad.
Vi rullade runt i gräset & luktade på blommorna i Fort Tryon Park.
Tills vi hamnade mitt i en rysk barn festival.
Det var inte direkt någon njutning att lyssna på 4 åringar som spelar fiol & dansade folkdans.
Eller att se de glada förädrarna som tjoade av lycka & skålade i vodka.
Och tyckte det var det vackraste de hört.

Så vi flydde in till Medieval museet The Cloisters.
Vilket inte var mycket bättre.
Ska man åka upp dit så är det för parkens skull, absolut en av de vackraste på Manhattan & inte för museet.
Så efter vårt rekordkorta museumbesök, blev det glass i parken.


Helena & jag på The Cloisters in Washington Heights

Det är så härligt när man stötter på människor som älskar det de gör & är stolta över det.

Som den här hissmannen i Harlem.
Han har åkt samma hiss upp & ner i många år.
Men hälsar fortfarande på alla med ett leende & lite småprat.
Det var så fint att se att han hade inrett hissen till sitt eget kontor.
Hans avslutnings diplom satt uppsatt tillsammans med några personliga tavlor.
I ena hörnan stod en krukväxt, stor skivsamling med hiss musik som han satt & diggade till.
Han har till och med gjort dig en egen lång  pinne som han tryckte på knapparna med.

Vem som helst hade ju blivit galen av att åka upp & ner hela dagarna.
Men den här mannen tyckte det var det fantastiskt, - jag får ju träffa nya människor varje dag.
Det var så kul att se hur stolt han var över sin hiss.

Och visst blir jobbet roligare om man gör det bästa ut av det.

Miriam valde att fira sin 27e födelsedag på Buddakan.
Restaurangen där Carrie & Mr Big hade sin rehearsal dinner dagen innan bröllopet.
Vi tjejer hade ju stenkoll på det här, men det var kul att det var killarna som först nämde det.

När killarna väl hade erkänt att de också kollar på Sex & the city.
Var rollspelen i full gång, fast på svenska.
Mr Big, Aidan, Miranda, Carrie, Samantha & Charlotte blev,
Herr Gigantisk, Anders, Maggan, Katarina, Stina & Carina.
Och istället för att vara i NYC låtsades vi vara i Västerås.

Bättre sätt att bryta isen på kunde vi inte haft.
Dröjde inte länge förran killarna avslöjade sina drömmar att en dag bli housemen.
Och att ha tjejer som tjänar mer än dem.
En dag kanske de sitter där & dricker cider på stadshotellet i Västerås.
Medans tjejen är på kontoret...


Man ser ju tydligt vilka som är ute & roar sig i solen medans andra sliter på kontoret...

Vad kan vara bättre som första hjälpen mot ett brustet hjärta än tjejkompisarna.
Och när man inte kan sova i New York, är det perfekt att man kan ringa sina vänner i sverige.
Det är iallafall något positivt med tidsskillnaden.
Man har vänskaps jour dygnet runt.

Tack för att ni alltid finns där mina hjärtan, ni plaskar alla i min blodpump!

De ggr jag blir ledsen försöker jag vara extra snäll mot andra i min omgivning.
När andra är glada blir man alltid lite mer glad tillbaka.
Så den här veckan har jag sett till att bli benmärgsdonator, erbjudit mitt paraply till en främling när det började regna & försökt sprida så mycket komplimanger runt mig som möjligt.

Det skadar ju inte att bättra på sin karma...



                            Jag , Linda, Mia, Cina & Anna