Äntligen middag på gamla goa Frank i mitt gamla neighbourhood, east village.
Efter lång väntan fick vi vårt bord & kunde börja dregla över menyn.
Ahh, bästa italienska restaurangen i east village & så Max så klart.

Det är mina favvisar, Frank & Max.
Männen i mitt liv just nu...

Skulle precis hugga in på min fettucini när sorlet från bordet jämte fick mig att stanna upp.
Frank är nämligen så trångt att man i princip  sitter i knät på varann.
Kunde inte låta bli att höra vad de diskuterade.
De grälade om att den som inte åt upp sina grönsaker fick minsann ingen dessert & var en barnrumpa.
Jag var bara tvungen att vända mig om för att se vem som var ute med sin unge så här sent på kvällen.

Visade sig att det var ett ungt par.
Tjejen satt & tvångsmatade sin dubbelt så stora kille med tomater.
Killen knep ihop munnen & vägrade äta.
Hon envisades med att säga:
- Come on, just one more bite, dont be  such a baby!

Kunde knappt hålla mig för att säga, låt killen äta vad han vill.
Men så kom jag på att det säkert var något skumt rollspel de höll på med...
Och det var jag inte så sugen att spela med i.


          Frank i East Village

Det har tagit två år av ihärdigt donutätande, glasyr i läppglanset & mycket  magont.
Att hitta min favorit donut på Dunkin Donuts.

Men nu vet jag & den är helt oslagbar.
Strawberry glazed donut!
Älskar den fejkade jordgubbssmaken & flottiga degen, mmm.

Jag försöker verkligen suga åt mig så mycket american culture som jag kan, så länge jag är här.
Och något som amerikanarna är bra på så är det att volontära.

Själv är jag med i New York cares, den största volontär organisationen i NY.
Den har fler än 70 000 aktiva volontärer.
Man kan välja att volontära på alla möjliga sätt, soppkök till hemlösa, tolkning för immigranter, studera med ungdomar, mm.

Jag har valt att umgås med barn i Bronx.
Varje månad träffar vi samma gäng barn & hittar på olika saker.
Det kan vara allt från att läsa böcker, se på film, museum, cirkus, skridskoåkning, mm.
Beroende på olika donationer från företag & organisationer.
Tyvärr så är  donationer det första som det sparas på när det går sämre för företagen och det märks redan.

Det är låginkomsttagarna i Bronx & Harlem som drabbas först.
Man märker redan av att antalet hemlösa ökar.

Så det finns verkligen behov av volontärer & jag hoppas jag kan bidra till att mätta det behovet lite.
Jag hoppas att jag ger lika mycket som jag får.
Inget går upp emot när barnen kommer emot en med öppna armar för att krama om en & visa upp sin nya dans de övat på sen sist.
Men jag tror det är viktigt att man är lika generös mot sig själv som man är mot andra.
Man ska inte volontera om man inte känner att man har tid eller får ut något av det, det blir ingen gladare av.
Fast det är beroende, ju mer man ger, ju mer får man tillbaka!

Det första dr Roth säger när jag hoppar upp på undersöknings bordet är:
-Linn, we have to talk about your trust issues.

Jag vet, jag vet.
Vi har det här samtalet varje gång.
Inte bara hos läkaren utan också hos min sjukgymnast.
Och jag vet att de skriver brev till varann om detta också.
Som straff får jag lära mig ett nytt engelsk ord för förtroende varje gång.

Man kan ju tycka att jag borde lite på en läkare som ligger på top 100 bästa i NY, tagit hand om Wayne Gretzky & NY Jets.
Som jag träffat en gång i månaden under ett års tid.
Nej, jag är mer svårflirtad än så.

-Linn, you finally trust me!

Va, jag blev helt paff.
Men det stämde, jag hade inte ens skrikit till så fort han närmar sig som jag brukar göra.
Utan att jag tänkt på det hade han undersökt min arm.

Yes, tror jag är botad!
Och axel läker som den ska.

Jag går ofta förbi Marble church på fifth avenue & 29e.
Och varje gång blir jag berörd av banden som fladdrar i vinden runt kyrkan.

Varje guld band representerar en amerikan som dött  i Irakkriget, vilket är över 4000.
De gröna & blå banden är böner för de som förlorat någon & för fred.
Varje söndag kommer det upp nya band.

Man blir påmind om att det fortfarande pågår ett krig & att folk dör varje dag, inte bara amerikaner.
Det är lätt att glömma bort i vardagen...



Marble  Collegiate church

I helgen var det antligen dags att dra med Claudia till The Tenement museum i lower east.
Jag har tjatat hur lange som helst att jag vill dit.
Men sa fort jag sager immigrant museum, rabblar folk upp allt annat de ar upptagna med att gora.

Vi kom lagom till peicing it together turen.
Dar man far besoka en lagenhet som inte ar forandrad sen 1800-talet.
Man far se hur 2 judiska familjer borde i det sa kallade garment district & forsorjde sig som skraddare.
Det var sa intressant!
Kanske for att vi hade varldens harligaste guide, en liten gubbe som kallar sig Jelly Bean.
Han angrade sig nog ratt fort att han sa att alla fragor var valkomna.
I borjan highfiveade han mig varje gang jag fragade nagot, men det avtog efter ett tag...
Torstig som jag ar pa historia, var jag inte tyst langa stunder.

Sa skont att friska upp hjarnan med nagot annat an fashion.
Aven om det var lite mode iblandat.



                           Jag                                           Claudia

Gissa hur många personer det krävs för att få av mig kläderna?

Tydligen 5!

Jag var tidig som vanligt för brunch med tjejerna.
Så jag passade på att glida in på Barneys Co-op för att prova kläder.
Vet inte hur jag lyckades, men på 5 min satt jag fast med dragkedjan på jackan i den fina blusen.
Kom varken in eller ut, upp eller ner.
Jag hade inget val än att gå ut till personalen med svansen mellan benen & be dem hjälpa mig.
Det gick inte så bra, en efter en försökte,  tills alla hade försökt.
Som mest var vi 5 som drog år varsitt håll för att få loss mig.
(Vad gör man inte för lite mänsklig kontakt)
Nu förstår jag hur någon som kläcks ur ett ägg måste känna sig. 

Precis när vi höll på att ge upp  & jag höll på att svimma av värmeslag, gick den upp.
Halleluja!

Nu var det bara att stressa iväg till Cafe Gitane för att träffa tjejerna.
Men när jag kommer dit var varken Gloria, Claudia eller Naomi där ännu.
Jag lyckades ändå vara först.
Och mitt lilla äventyr höll jag tyst om...

Till våra fötters fasa var det art fare i Chelsea & vi var så klart uppe i ottan
för att utmana varandra i hur många gallerier vi skulle orka med.
Vi hann med en hel del tills vi kom till galleri CuetoProject.
Det var de mörka, svarta, iskalla rummen med tomma pooler i som fick oss ur balans.
Saken blev ju inte bättre nar vi frågade vilken funktion poolerna hade.
Visade sig att det hade varit en gammal swingersklubb där.

Euuu, det behövde vi inte veta.
Just då bestämde sig våra hjärnor för att mossa ihop & vägra mera konst.
Så det bar iväg för lite förfriskningar på The Standard.
Tyvärr var bara loungen på nedervåningen färdigbyggd än.
Men jag ser fram emot sommaren då cluben på 18e vån öppnar.


                             Hotel The  Standard

Så fort jag steg in i butiken INA visste jag att något väldigt speciellt väntade på mig.
Ju närmare jag kom smyckesmontern, ju fortare klappade mitt hjärta.
Och där var den, bakom sammetskudden låg den & glimmade.
Mitt nya halsband.
Ett miniguldhjärta med en rosa sten i.

Åhh, vad det är kul att skämma bort sig själv ibland...