Precis som i alla amerikanska tonårsfilmer har även Saddlebrook ett ställe med vacker utsikt över stan.
Fast här tar man golfbilen dit istället & du hittar inga tonåringar med immiga bilrutor.
Men det är minst lika fullt på parkeringen.

Hit åker Bob & Sue varje kväll för att titta på solnedgången...

Ian, Jag, Sophia, Sue & Bob

Sue & Bob har äntligen följt en av sina drömmar & flyttat till Saddlebrooke i Arizona.
För ett bättre klimat & vara nära sina kära.

Men jag hade aldrig drömt om vilket coolt ställe de flyttat till.
Ett Retirementvillage, en liten stad där du bara får bo om du är 55+.

Har aldrig sett något så prydligt, rent & gulligt som Saddlebrooke.
Det är ca 4000 pers som bor ute i öknen runt en stor golfbana & en fake sjö.
Alla kör runt i sina golfbilar mellan de 4 olika clubhusen.
Där det finns gym, pool, restauranger, bibliotek, teater, olika kurser.
Så du behöver inte lämna byn om du inte vill.
Och bäst ut av allt, gymmet är tomt & efter 18 ser du inte en manniska på gatorna!
De ända bekymmer du har är vilket clubhus du ska gå till idag & om golfbils parkeringen är full.

En stad helt i min smak...

Tur i oturen eller bara min vanliga tur?

Just den veckan jag bestämde mig för att ta ledigt & åka till Arizona.
Ligga i solen, tina upp & hälsa på Sue.
Någon hade tipsat mig om att det är minst +20 grader & sol varje dag där.

Men givetvis lyckades jag pricka in något som nu kallas en historic storm.
Dvs det har aldrig varit så kallt & dåligt väder i staten Arizonas historia, som just den här veckan.
Snö, regn, hagel, tornadovarning & +5 grader möttes jag av.

Vart jag än gick & vilka jag än träffade fick jag det sagt till mig.
- Det har aldrig varit så här dåligt väder någonsin!
Nästa sak de sa var,
- Men efter lördag ska det bli fint & varmt igen. När åker du sweetie?

Självklart åkte jag hem på lördagen...


SaddleBrook i Arizona

Då kan det gå så här!
Fast det ser värre ut än vad det är.

Nu fick jag inte njuta av mitt varma te, men det hjälpte mig att få min julklappsjakt klar.
Med blåsan kunde jag inte jobba men shopping visade sig göra susen!
Det gjorde mindre ont så länge jag höll mig ute i kylan.

Jag kanske hade överdrivit mina skridsko talanger en gnutta.
Ok, en hel del.
Som att alla svenskar har skridskoåkning i blodet.
Och kan man inte göra ett Salchowhopp får man inte kalla sig svensk.

Nu fick jag minsann äta upp allt jag sagt.
När Mifu bestämde sig för att jag var tillräckligt kvalificerad för att lära Kai att åka skridskor för första gången.

Dagen det var dags var jag så nervös, varför skröt jag så mycket?
Det var ju över 10 år sen jag stod på ett par skrillor så vad visste jag?!

När jag dyker upp på isbanan börjar Mifu vifta med videokameran & ber mig att börja hoppa.
Som tur var vägrade Kai släppa min hand & rinken.
Något jag utnyttjade de 4 timmar Kai & jag åkte varv efter varv.
Eller snarare hasade runt varv efter varv.

Vad jag ska hitta på nästa gång för ursäkt återstår att se...muta Kai!



Kai & jag

Helenas sista Thanks Giving firades i äkta amerikansk anda!
Dvs maten beställdes från mataffären Wholefoods.
Hela kittet, Kalkon, potatismos, cranbeeriesylt & gravy redo för oss att bara värma.

Men bara att värma upp all mat är en utmaning i ett NYC kök.
Och det klarade Helena & Hanna galant.
Jag menar, vem tycker om varm mat any way?

Kvällens bästa var när alla fick säga vad de var tacksamma för.
Bra påminnelse, vi alla behöver göra oftare!

Hanna & Helena

Vi hade en pakt på jobbet, att ingen fick se på New Moon förrän efter Thanks giving helgen.
Visst vi är väl lite för gamla för att erkänna att vi tycker Twilight är bra.
Men är man kärlekstörstande, så kan man inte låta bli att dras med.
Med repliker som " Take care of my heart, I left it with you" & "do you know how long I've been waiting for you?"
Förbjuden kärlek när den är som bäst!
Det är man ju inte bortskämd med direkt.

Jag lyckades hållal pakten exakt en dag.
Var helt säker på att ingen skulle kunna hålla sig utan gå & se den ändå.
Så när tjejerna började göra upp planer för när, vart & hur vi skulle se den.
Var jag tvungen att erkänna att jag redan hade sett den.

Först blev de sura kollade på mig med arga blicker, men så såg jag hur nyfikenheten lös igenom!
Det dröjde inte länge förrän de förlät mig & började fråga hur bra den var stället.

Jag hade ingen aning om att Laurel hade varit med i en motorcykel olycka & brutit 9 ben i båda händerna.
När vi träffades upp för att gå på konsert.

Jag blev så klart orolig & frågade varför hon inte sagt något.
Tyckte inte heller att det var säskilt smart att gå på konsert i det tillståndet.

Men envisa Laurel vägrade ge sig & sa att hon hade väntat på att få se Justin i flera månader.
Hon tänkte inte banga nu.
Du ska se att det är värt det Linn!

När Justin kom in på scen & alla tjejerna började skrika.
Dröjde det inte länge förrän jag också föll dit.
Nu är Justin det enda som spelats på min ipod.... lalalala tonight....


Justin Nozuka på Webster Hall

För att barnen som växer upp på Manhattan ändå ska ha lite koll på hur det kan låta i naturen.
Har de i brunnarna i parken utanför där jag bor, satt dit högtalare.
Och så spelas det olika slags fågel kvitter.

Jag kan tycka att det är lite sorligt att de inte får uppleva den riktiga naturen.
Men tänk också hur många som växer upp & tror att fåglar lever under jorden i gatu brunnar?!

Det var en unge idag som frågade sin mamma om fågeln var sjuk som gömde sig under marken.
Tror ni han blev klokare när mamman svarade att det bara var en högtalare som låtsades vara en fågel?

Nu har jag äntligen vandrar uppför de leopard mönstrade sammets trapporna i legendariska nattklubben studio 54.
Blickat ut över de ökända balkongerna & insupit atmosfären som fortfarande finns kvar.
Fantiserat om hur det kan ha varit att dansa uppe på scenen.
Och njutit  av att det inte är en nattklubb längre utan en mysig teater med väldigt sköna fåtöljer.

Något som Carrie Fisher aka princess Leia från Star wars nog också håller med om.
Studio 54 var det perfekta valet för hennes show.
Det var här hon partade som mest under 70-talet.

Trodde aldrig det skulle vara så underhållande att lyssna på en äldre, överviktig föredetta skådis prata om sig själv i 2h.
Men att sitta & lyssna på hennes berätta om hur det var att växa upp som barn till kända föräldrar, Princess Leia, sina giftemål, alcoholism, mental sjukhus & att vakna upp jämte sin döda kompis.
Var riktigt härligt, de 2 timmarna gick fort!
Och publiken kunde inte få nog av princess Leia perukern.

Tack vare Rickard har min coolhetsstatus ökat markant.

När den nya tjejen på jobbet undrade om jag kände till den söta svenska killen i bandet Carolina Liar.
Och jag slängde fram ett kort på mig & Rickard när vi firade nyår förra året.
Kom det en flämting & hennes blick blev alldeles dimmig.

- Va, känner du Rickard!!!!!

Jo, men visste sa jag.
Det händer att vi ses, vi kommer ju båda från Växjö.
Och han är bästa kompis med min bästa kompis lillbror.

-Wow, Linn you are way cooler then I though you were.

Så tack Rickard för att jag får utnyttja din kändis status lite.

Gissa vilka som sprang på varann på Broadway senare samma vecka?!
Jovisst, Rickard var i stan för att spela.
Så vi möttes upp för att skvallra & för att bota Rickards hemlängtan kollade vi på Plötsligt i Vinslöv!

Den botar det mesta!


Rickard & jag på Mercbar

När längtan efter soulfood & gospel blir för stor eller man helt enklet vill höra något som;
-Once you go black, you never go back! efter sig.
Är det bara att åka upp till 125e gatan & Harlem.

Nu händer inte det så ofta, men i tisdags följde jag med Tara upp för att gå på Dreamgirls på Apollo.
Och självklart laddade vi med soulfood innan.

Efter 3 år i NY, där jag bott i 4 olika områden.
Blir jag fortfarande förvånad över hur olika varje område är på lilla plätten Manhattan.
Från ena gatan till den andra.
New York är verkligen en minivärld.

Jag försöker fortfarande lista ut vilket område jag skulle känna mig som mest hemma.
Men medans jag kommer på det behöver jag inte känna mig ensam...


Jag & Tara

Det är inte bara Empire state & frihetsgudinnan som är typiska för NY.

Jag tröttnar aldrig på synen av vatten tornen som sticker upp på varenda hög byggnad, ny som gammal.
Det sägs att det finns fler än 10 000 på manhattan.
Och jag har alltid undrat varför?
Det är ju trots allt 2009!
Något mer modernt borde man ju hittat på?

Tydligen så är trä fortfarande det bästa matrialet & det är fortfarande samma företag som bygger dem sen 1800- talet. Ingen har hittills lyckats hitta en bättre lösning än de gamla tornen.
Och höghusen behöver vattentornen för att orka pumpa upp vatten pg av att berggrunden bedrock inte låter vattnet flöda naturligt högre än 6 vån.

Men vatten tornen är också en trend.
I tribeca måste alla hus ha dem även om de används eller inte.

Men visst är de vackra!

Efter vårat treak & treat tog jag motvilligt av mig Patrick, för att  träffa upp de andra på middag i West Village.
Jag kunde inte sluta skryta om vilken succe jag hade gjort!
Alla barn som skrev Patrick efter mig & sa att de sett mig på tv.
Visade alla bilderna på kameran & berättade om hur jag levt mig in i min karaktär.

Men killarna fick snabbt tyst på mig när de sa att det inte var konstigt att jag fick så mycket uppmärksamhet
när jag gick runt & såg ut som en jätte penis...



Albin Jag Helena Markus & Kat

Nu har jag äntligen testat på att gå trick & treat på halloween.
Jag & Helena fick låna Kai & Issa, så det skulle gå lättare att tigga godis.
Tillsammans var vi ett oslagbart team!
Tänk att det kan vara så roligt att klä ut sig & tigga godis.

Det tog ett tag innan jag vågade mig fram för att hämta godiset.
Men mot slutet hade jag fått in den rätta taktiken & alla hämningar var som bortblåsta.
Varför har jag inte gjort det här innan?
Fick så mycket godis att jag  till och med gav bort en hel del.
Och hur ofta händer det, aldrig!