Och det haller jag med om!
Det ar tur att jag har kompisar som har kompisar som ager ett beach house.

Sofia, Katrin & jag gav oss ut pa vagarna igen.
Den har gangen till West Port i Connecticut.
Sakta med sakert borjar vi rora oss lite utanfor New York.

Eftersom vi hade en bra bit att kora kom vi perfekt lagom till middagen.
De andra var dar tidigt & fiskade kraftor medans vi kom lagom till kokningen.

Men som vanligt kom vi inte helt omarkta.
Oh nej, eftersom bechhuset lag ute pa en privat udde, inhnagnad med vakter var det omojligt for oss att ta oss in da vi rakade komma bakvagen & inte vid entreen.
Envisa som vi ar vagrade vi vanda om utan tog av oss skorna & gick med stiletterna & handvaskan i hogsta hug i vattnet langst med strandkanten. Forbi det ena huset efter det andra, klattrandes over klippor.
Nar vi till slut nadde ratt hus slangde vi oss ner pa forsta basta sol stolar & latsades att vi varit dar hela tiden.

Vilket gick sa dar... vi ar inte sa osynliga som vi tror...