Gick längst med Chamber street, pratade i telefonen & var nästan hemma.
När jag fick syn på honom, 100 m bort, perfekt tid att puffa tillhåret, ta på nytt läppglans & börja vicka lite extra på höften.
Leendet var på plats & även glimten i ögat.
Nu gällde det bara för Bradley att titta upp & möta min blick för att inse att: this is it, this is the one...

Åhh, han gick så där härligt manligt  ,med perfekt tajt vit t-shirt & lagom tajta jeans & tittade blygt ner i marken.
(antingen för att jag & alla andra dreglande fjortisar stannade upp & fånglodde).
I luren hörde jag,- Hallå Linn är du fortfarande där?

Men det var inget jag brydde mig om, jag hade fullt upp med att inte ta blicken från Bradley.
Jag ville ju inte för allt i världen missa ögonblicket då vara blickar skulle mötas & magi skulle ske.

Tills ögonblicket var förbi & chansen var borta.
Jag återvände till verkligheten, fortsatte traska hemmåt & prata i telefonen.
Han är nog inte min typ ändå....



Bradley Cooper