The art of all you can eat restaurants

När jag fick mitt första visum, fick jag även 4 sidor info om amerikansk kultur.
Företaget jag skulle jobba för var också tvugna att skriva under att de skulle visa & lära mig om US.

Något jag & mina jobbarkompisar utnyttjar ofta.
Som att gå till "all you can eat" restauranger som Olive Garden.
Är man än New York bo så dör man hellre än att bli tagen på bar gärning på ett så kallat White trash ställe.
Men nu skyller de bara på mig & den amerikanska kulturen.

Så i fredags passade vi på att för en gångs skull lyxa till det & gå ut för lunch.
Det märktes att vi var amatörer bland proffsätare.
Ingen andra omgång här inte.
Trots att det är det som är själva grejen med Olive Garden.

Men övning ger färdighet!


It must be swedes

Kände mig som hemma så fort jag gled in på Carnegie Hall.
Här var jag omringad av mina likar, det var jag & pensionärerna.

Jag & Tara råkade gå lite för tidigt från jobbet för att se Kristina från Duvemåla.
Trots att vi var en timme för tidiga var det redan fullt med folk som stod i kö.
Tara blev orolig att vi misstagit oss på tiden & kom för sent.

Jag lugnade henne med att säga att glöm inte att det är en svensk konsert vi ska på.
Vilket betyder att majoriteten är svenskar, vilket innebär att folk kommer i tid.
Tara började skratta & frusta,
- So its true, you´re always on time & always stand in line.
I though it was just a funny myth about swedish people.
You so cute, avslutade hon med.

Vad svarar man på det?
Det stämmer ju.
Innan jag hann huga tillbaka fick Tara en komplimang för sin engelska.
- wow, your english is really good.
Åh vad jag garvade när Tara svarade:
- I hope so, its my native language.
Glöm inte att du ser svensk ut viskade jag tillbaka.

3 timmar gick fort trots att Markus som hade fått bättre platser satt & sms trackade oss för våra "noosebleed" platser.
Vi satt så långt bort man kunde komma från scenen.
Fast det tyckte nog inte Tara.
Som fick väldigt bråttom hem, kan ha varit att jag skröt om att vara småländsk en gång för mycket...


Carnegie Hall

In a New York minute

Mina roomies undrar alltid varför jag springer iväg till restaurangerna & beställer istället för att ringa efter delivery.
Jag vet att jag förmodligen är den enda i New York som gör det.
Och jag skyller alltid på att jag vill ha lite frisk luft.
Vilket de ser som en helt ok ursäkt.

Men sanningen är att pizzerian på hörnet alltid spelar smöriga kärlekslåtar.
Vilket jag i hemlighet älskar!
Det är så mysigt att sitta där i värmen & drömma sig bort ett litet tag...
Enda nackdelen är att maten blir klar alldeles för fort.


You are what you eat!

3 år i New York har äntligen härdat mig & gjort mig modigare, mer självsäker & att våga ta fler chanser.
Så nu har det äntligen hänt, trots att jag bävat,  frestats & svurit att aldrig falla dit.

Jag har ätit tacos från en tacobil på gatan!
Och jag överlevde utan matförgiftning.
Detta kommer jag göra om, var så säkra!


The Tacotruck på 14 street

Its all about the details

Jaa, jag fick stanna i samma lägenhet.
Men nu är det inte längre jag & 3 killar jag bor med.
Nej, nu är det Chris som får testa på hur det är att bo med 3 tjejer.

Lägenheten har aldrig luktat så gott!
Men jag undrar hur länge vår ölkollektion får stanna kvar?
Eller om den mystiskt kommer försvinna, precis som den gamla mattan gjorde.
(killarna märkte aldrig att den saknades...)

Åhh, vilken njutning det var att slänga den fula äckliga mattan.
Fördelen att bo med killar, de lägger inte märke till detaljer.

Vi får se hur det här går...



I need a dinner

Tjejerna hittade snabbt vårt favvis ställe att hänga på efter stranden, Surf Lodge.
Trots varningar av lokalbefolkningen att det var ett wannbe Hamtonshak & att vi aldrig skulle få bord.
Gled vi glada ihågen dit varje kväll, vilket så klart slutade med att vi var vrålhungriga utan bord & mat, 2 nätter i rad.

Något som jag fick lite ångets över.
Behöver en lång middag som sysselsätter mig så jag inte tänker på vad jag helst vill göra.
Komma hem så fort som möjligt för att krypa ner i sängen & läsa en bok.

Trots av vi var överens om att vi aldrig sett så många snygga killar på samma ställe i NY, var det helt ointressant för mig. Allt jag kunde tänka på var: nästa kille som frågar mig vad jag gör eller vart jag kommer ifrån,
får ett finger i ögat, spott i ansiktet & en klack genom foten.
Orkade inte vara social med nytt folk.
Har skylt på jetlag i en vecka nu, så att man kan smita hem lite tidigare.
Men jag kan ju inte använda mig av den hur länge som helst.
Fast jag har ju alltid varit tråkig av mig, så folk är väl vana.

Min 30 årskris kanske närmar sig... på ett helt associalt sätt?


Jag, Helena, Ninna & Anja käkar lobsterrolls, Hamptons motsvarighet till hotdogs.

Dirty Dancing

Tjejerna övertalade mig till att följa med till Montauk & bo på ett american castle under labordayhelgen.
Ett slott lät ju inte helt fel, men det var bättre än så.
Visserligen har nog det här stället sett sina bästa dar, men 1927 måste det ha varit jättelyxigt.
Och rena semsterdrömmen för the american family.

Men från att ena stunden känna mig som en engelsk internatelev till att få härliga associationer till Dirty Dancing.
Och det tack vare Kirk T Edwars, tennis tränaren som varit american allstar 2 ggr.
Är han bra på tennis måste han ju vara bra på att dansa tänkte jag & kände mig genast hoppfull.
Bara namnet säger ju allt, Kirk...
Äntligen skulle jag få mitt eget "nobody puts baby in a corner" moment.

Ett tecken på att jag börjar bli gammal.
Glömde helt bort att ragga upp Kirk.
Hade hela tiden någonstans i bakhuvudet att det var något jag skulle göra.
Men som sagt, jag glömde...


Helena, Anja, Ninna & jag på Montauk Manor

Still Summer

Det första man gör när man återkommer till Manhattan är att rusa till närmsta nagelställe för en mani & pedi.
Något som gör att det kommer bli svårt att någonsin flytta ifrån den här stan.

Idag var Oasis särskilt fullt inför långhelgen, Laybourday.
Som också kallas för sista sommarhelgen.

Vilket för amerikanskorna betyder att efter layborday bör man tex inte bära vita kläder eller ha sommarfärger på naglarna.
Vilket var just vad tjejerna jämte mig pratade om.
Den ena tjejen frågade de andra om de trodde det skulle vara ok att ha vita långbyxor nästa helg med svarta sandaler inte vita.
Alla sa att hon inte borde det utan ha det den här helgen istället.

Undra varför & hur den regeln kom till egentligen?
För att djävlas lite med amerikanarna struntar jag fullständigt i den regeln.
På tisdag är det jag som går till jobbet i vitt med rosa naglar.
Ahh vilken rebell man är...


Suger rush

Nu har Maria varit här fyllt på mitt godis förråd.
Hur kommer det säg att alla tjejkompisar som hälsar på tar med sig godis, men inte killarna (ok inte du Albin).
Utan att jag behövt säga något, så vet de vad jag vill ha!

Inte konstigt att man har mer tjejkompisar än killkompisar.

Hade mycket att skvallra med Maria om, vi har inte setts på 3 år.
Senast var när vi jobbade på Elle ihop.
Hennes man Emanuel fick inte en syl i vädret.
Vi hade en hel del att ta igen, det händer mycket saker hemma.
Jag saknar absolut min gamla arbetsplats, hoppas de kommer ihåg mig den dan jag flyttar hem.
Så kul som vi hade har man inte på alla jobb.

Något som är gemensamt med min nya är att båda cheferna klär ut sig & kör modevisning då & då...


                                            Jag & Maria

Poo-Pourri

Nu har jag hittat lösningen på alla tjejers största mardröm.

Började semestern med att lägga in mig på Great Jones spa & det första som som fångade min blick var den här söta flaskan.
Åhh, en ny creme tänkte jag.
Men nej det var något mycket bättre.
Poo- Pourri!

"Spritz the bowl before you go & no one else will ever know"

Yes, äntligen en sprej som gör att det inte luktar efter att man varit på toa.
Så nu kan killarna få fortsätta tro att vi tjejer skiter jordgubbar.


In the dark all cats look the same

Syrran skickade över sina kompisar Peter & Tomas för att kolla till mig.
Stackarna hade inget annat val än att träffa mig.

Det är samma visa varenda gång.
Efter som syrran alltid varit upptagen, men jag singel.
Tänker killarna, "kan jag inte få den bästa Svensson, kanske den näst bästa inte är så dumt"
Och de blir lika besvikna varje gång.
Jag är ju ingen Helga.

Trots att om man blundar & bara lyssnar på oss,  då kan man inte höra vem som är vem.



                                     Peter jag & Tomas

Dancing in the dark

Jag & Helena lämnade rätt fort turturduvorna Mange & Markus ifred.
För att bege oss ut på dansgolvet med våra nya vänner Emily & Celeste.

Visserligen var vi de enda på dansgolvet, men någon måste ju vara först.
Vi lockade inte många upp på dansgolvet, men några uppmuntrande rop tyckte jag mig höra.
Men de få ropen dränktes fort av rösten i högtalarna som talade om att dansgolvet officiellt inte var öppet än.

Hur skulle vi kunna veta det, en oskriven lag på dinner cruises eller?
Eller vara helt enkelt så dåliga att de var tvugna att stänga dansgolvet?
I och med att killarna höll sig långt borta, tror jag nog på det senaste.
De ville väl inte skrämma iväg sina tjejer för gott.

Så vi begav oss upp på båttaket för att få dansa ifred i skydd av mörkret, medan alla andra var upptagna med att posa framför frihets gudinnan.


                                   Helena, Emily, Celeste & jag

The loveboat

Kan ju vara smart att ta redan på vilken båt man ska på fest.
Innan man kommer till piren & har  6 båtar att välja på.

Tillslut blev det uteslutningsmetoden vi körde på.
Rysk bröllop- nej, Duchess Diana (vita medelålders firande par)- möjligt,
Temptress ( endast afroamericans)- antagligen inte, Latinlover (salsa sprängandes i högtalarna) - förhoppningsvis.

Tillslut enades vi om att det måste vara Diana, Marianna bokat för sin 30-årsdag.
Hur gärna jag än hade velat att det skulle vara Temptress eller Latinlover.
Temptress låter ju bra mycket roligare än Lady Di.

Men så fort vi började referera till serien Loveboat, blev allt genast roligare.

Nikki, Magnus, Helena, Jag, Markus & Kath

Plastic fantastic

Jag trodde  jag var smart som slog ihjäl lite tid mellan jobb & bio med att gå på pedikyr.
Visste att jag inte hade så mycket tid på mig, men jag var samtidigt så hungrig att jag inte kunde vänta.
Så betällde kinamat som jag tog med till salongen, tänkte jag kunde äta medans lacket torkade.

Precis när jag skulle hugga in på maten, suckade receptionisten & skakade på huvudet.
Det var bara att plocka undan maten.
Kunde alltid äta hos Markus innan bion, men vad magen knorrade.
Fastän jag inte hade mycket tid på mig, kunde jag inte tacka nej till 10 min massage också.
Såg minuterna ticka iväg, men tänkte att jag hinner.

Tills jag insåg att lacket aldrig skulle hinna torka & äta, glöm det.
Med plastfolie runt naglarna & maten i handväskan rusade jag iväg för att träffa Helena & Markus.
Fastän new york borna är vana vid alla möjliga syner, är inte jag van vid att få sån uppmärksamhet.

Tillslut kunde sjunka ner i biostolen, plocka fram min kinamat & gömma fossingarna i mörkret.
Trots hån & glopord från Markus & Helena .
Ok jag insåg också att kinamat stinker, men jag var hungrig.

Synd att jag inte orkade hålla mig vaken.
Missade halva filmen & vakande inte förrän de andra redan var ute.
De hade inte ens märkt att jag somnat...


Show what you got & some more

Det här är definitivt showen alla snackar om, Puppetry of the Penis.
Så vi var ju så klart tvungna att gå & se den.

Ryktet gick att killarna var nakna på scenen & gjorde olika figurer med sina ...... just det!
Men då vi trots allt befinner oss i USA, så var vi helt säkra på att det skulle vara censurerat på något sätt.

Vi hade inte behövt fundera på det.
Efter uppvärmningen kom killarna in på scen & för att bryta isen som de sa.
Slängde de av sig kläderna & stod nakna på scenen.
Och började stretcha sina privata ägodelar för att mjuka upp dem & oss i publiken.
Tro mig, det var inte bara jag som inte kunde slita bort blicken.
Fast publiken först vred sig av blyghet & obehag.
Tog det inte många minuter innan alla slappnade av & tyckte det var det mest naturliga i världen.
Så lätt botar man komplex.

Garvade en hel del, men det finns en gräns för hur länge man kan titta på när killar leker med sig själva.
Men jag hade ingen aning om att man kunde göra så många grejer med den.
Tänk att man kan tjäna pengar på det också?!


You can run but you cant Hyde

Helena hade i god tro bokat bord åt oss alla på Desantos, för att fira hennes 30årsdag.
Visst blev hon besviken när ingen hann träffas innan för en drink.
Och hon blev ännu mer besviken när  hon dök upp på restaurangen & det visade sig att  det inte fanns någon reservation.
Men istället ett brev.

Där det stod vart hon egentligen skulle befinna sig.
Ja, vi tog saken i egna händer & överraskade med en middag på Jekyll & Hyde i West Village.
Ett sånt härligt pinsamt ställe som man garanterat bara går till en gång.
Jag kan lova att hon inte kommer glömma sin 30 årsdag i första taget!


                       Jag Helena Katrin på Jekyll & Hyde

Sweet & free

Nu har jag äntligen köpt mig en ny kamera i fotoaffären B&H.

Den här fotoaffären var mitt andra hem i 2 månader då jag först kom hit.
Det var på luncherna som jag hängde här.
Inte så mycket för att det var just en fotoaffär, utan för godisskålarna!

Eftersom jag inte kände någon på jobbet &  ändå inte hade råd att käka lunch.
Käkade bagel till frukost, lunch & middag på den tiden.
Tuggade jag i mig en bagel på väg till affären & sen smaskade jag gratis godis medans jag kolllade kameror.
Tänk vad lycklig man blir av lite godis.

Glömmer aldrig första gången jag gled in affären & mötes av killar i korkskruvs polisonger.
Intressant dresscode för en fotoaffär, var det första som slog mig.
Inte så sexigt kanske men absolut intressant.
Tills jag insåg att ställert så klart ägdes av hasidic judar.
Hade aldrig sett dem i verkligheten innan & nu var de överallt.
Men nej de blir inte sexigare för det...



Pick me

Gick längst med Chamber street, pratade i telefonen & var nästan hemma.
När jag fick syn på honom, 100 m bort, perfekt tid att puffa tillhåret, ta på nytt läppglans & börja vicka lite extra på höften.
Leendet var på plats & även glimten i ögat.
Nu gällde det bara för Bradley att titta upp & möta min blick för att inse att: this is it, this is the one...

Åhh, han gick så där härligt manligt  ,med perfekt tajt vit t-shirt & lagom tajta jeans & tittade blygt ner i marken.
(antingen för att jag & alla andra dreglande fjortisar stannade upp & fånglodde).
I luren hörde jag,- Hallå Linn är du fortfarande där?

Men det var inget jag brydde mig om, jag hade fullt upp med att inte ta blicken från Bradley.
Jag ville ju inte för allt i världen missa ögonblicket då vara blickar skulle mötas & magi skulle ske.

Tills ögonblicket var förbi & chansen var borta.
Jag återvände till verkligheten, fortsatte traska hemmåt & prata i telefonen.
Han är nog inte min typ ändå....



Bradley Cooper

Fool me once

Innan jag flyttade till New York tyckte jag ekorrar var  små söta oskyldiga & blyga små djur.
Och man var glad om man faktiskt se en på nära håll.

Nu är det näst värsta djuret efter råttor, de är verkligen råttor med päls.
De har inga hämningar, ser de mat så ska de ha det till varje pris.
Och de vet hur de ska psyka en med sina gulliga bruna små ögon & vicka lite på svansen.
Ger man efter och räcker dem en liten mumsbit så tar de hela handen.

Efter att ha stått i kön till Shake Skack i 40 min var jag så beredd på att slå mig ner i parken för att njuta av min lunch.
Tills jag kände någon andas i nacken på mig, vände mig om & stirrade rätt in i ett par bruna ögon.
Jag var shysst och sa, ursäkta kan jag få äta ifred.
Men då jag vänder mig om & ska fortsätta äta, ser jag en annan rackare under mina fötter samtidigt som jag i ögonvrån ser en tredje närma sig med smygande steg från sidan.

Jag blir vansinnig, flyger upp, skriker & slänger ena skon efter dem,
även min mat.
Som i stundens hetta råkade flyga med till ekorrarnas stora  glädje.
Jag kunde verkligen se skadeglädjen i deras hånfulla blickar.
De lyckades ännu en gång.

Men det var första & sista gången de lyckas manövrera mig.
Ha, nu vet jag hur dem ska tas, wait & see!




Mamouns it is

Tänk att det tog 3 år för mig & Sues son Carl att bli vänner.
Inte för att jag klandrar honom.
Om det hade varit ombytta roller hade jag inte heller varit min favorit.

Första gången jag & Katrin var & hälsade på i Jersey.
Blev killarna utslängda från sina sovrum, de tvingades kolla på kärleksfilmer, göra manikyr & visa oss runt i området.
Jag vet att sista måttet var rågat när Sue bad killarna att skära & skala små fruktbitar till oss & göra upp en brasa för att vi inte skulle frysa.

Så när Carl var på besök i stan för att förnya sitt Indiska visum & ville träffas, kände jag att vi äntligen kunde börja om på nytt.
Så det bar av till Mamouns Falafel  i Grennwich Village.
Ännu ett ställe med konstant kö, men det är det värt!

Nu får vi se om mitt försoningsförsök funkar & om han hör av sig igen...


Carl utanför Mamouns Falafel

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0