Kände mig som hemma så fort jag gled in på Carnegie Hall.
Här var jag omringad av mina likar, det var jag & pensionärerna.

Jag & Tara råkade gå lite för tidigt från jobbet för att se Kristina från Duvemåla.
Trots att vi var en timme för tidiga var det redan fullt med folk som stod i kö.
Tara blev orolig att vi misstagit oss på tiden & kom för sent.

Jag lugnade henne med att säga att glöm inte att det är en svensk konsert vi ska på.
Vilket betyder att majoriteten är svenskar, vilket innebär att folk kommer i tid.
Tara började skratta & frusta,
- So its true, you´re always on time & always stand in line.
I though it was just a funny myth about swedish people.
You so cute, avslutade hon med.

Vad svarar man på det?
Det stämmer ju.
Innan jag hann huga tillbaka fick Tara en komplimang för sin engelska.
- wow, your english is really good.
Åh vad jag garvade när Tara svarade:
- I hope so, its my native language.
Glöm inte att du ser svensk ut viskade jag tillbaka.

3 timmar gick fort trots att Markus som hade fått bättre platser satt & sms trackade oss för våra "noosebleed" platser.
Vi satt så långt bort man kunde komma från scenen.
Fast det tyckte nog inte Tara.
Som fick väldigt bråttom hem, kan ha varit att jag skröt om att vara småländsk en gång för mycket...


Carnegie Hall