Vad det är lätt att drömma sig bort i vissa klänningar...

Medans tjejerna provade kläder inne på Beacons Closet.
Hann jag bli vald till promqueen 4 ggr om, i den härligaste  skapelserna efter varann.
Åhh, jag hade varit så mycket coolare om jag var född på 70-talet.

Anja kom på den briljanta idén att vi skulle gå över Wiliamsburg bridge innan vi fick äta brunch.
Det var första gången för mig, så jag njöt.
Har ju hört en hel del om den över 100 år gamla bron.

Den är verkligen mer ruff & dirty än Brooklyn bridge.
Jag kan tänka mig att det inte är en bro man vill korsa själv en mörk kväll.
Men så här på dag tid är allt man behöver för att skydda sig ett paket plåster.
Särskilt om man försöker gå tillbaka samma väg.
Trots 6 plåster på varann, har mina fötter märken för livet efter vår lilla strapats.

Varför får jag alltid skoskav av gympadojor men aldrig av högklackat?

Jill, Anja & jag på Williamsburg bridge
   

Från att ha bylsat på mig vinterjackan i början av veckan till 33 plusgrader mot slutet av veckan.
Fanns inget annat att göra än att hoppa i bilen & åka till beachen.

Helt galet att ligga på stranden i april!!
När träden knappt börjat knoppa & påsklliljorna precis slagit ut.
Men härligt vad det!



Jag & tjejerna på stranden i Sandy Hook

När Bob & Sue sa att vi var tvungna att åka & köpa mat till årets första grillning.
Hoppade jag gladeligen in i bilen.
Jag hade ingen aning om att vi skulle åka till bisonfarmen för att köpa färskt bisonkött.

När vi kom fram hoppade jag kaxigt ur bilen för att klappa oxarna.
Trodde de skulle vara lika stora som en ko.
Men vad fel jag hade, de är gigantiska.
Så jag höll mig på behörigt avstånd & nöjde mig med att beundra på håll.

Lärde mig att bisonoxen nästan höll på att bli utrotningshotad på 1800-talet.
Enbart för att tvinga indianerna till reservaten.
Utan oxar att jaga, ingen mat.

Efter den historialektionen fick jag hugga in i maten.
Åhh, vad gott det var!
De smakar ungefär som vårat älgkött.
Så i brist på mormors älgstek får det bli bisonburgare.

Min sista helg i frihet ( nu börjar vi jobba helger igen) & jag passade på att fly ut till Bob & Sue i New Jersey.

Tack vare dom kan jag ladda batterierna, rensa lungorna från Manhattan damm & äta upp mig.
Jag älskar att åka ut dit, de får mig verkligen att känna mig som en i familjen.

Inte nog med att de erbjuder mig sitt hem.
De ser också till att jag få se så mycket som möjligt av New York, New Jersey.
Allt från historiska platser, till natur & amerikans kultur.
Jag har träffat alla deras vänner & fått se hur livet som lyxig hemmafru i förorten skulle kunna vara.
Så nu vet jag att det inte är något för mig, ännu en sak att pricka av på listan.
Tack vare deras 2 söner har jag också fått se livet som amerikansk collegekid.
Houseparties, bearpong & prom.

Tyvärr ska de flytta till sin familj i Arizona & har lagt ut huset för försäljning.
Så jag får försöka hitta en ny amerikansk familj som är villiga att ta hand om mig.



Bob & Sues hus i Bed Minster, New Jersey

Hade det inte varit för att min Musli förråd började tryta.
Tror jag inte att Markus lyckats övertala mig till att följa med till Ikea, igen.

Så fort vi kom till Ikea & Markus började välja  bland mattorna.
Fick jag flashbacks från sist vi var där.
Och jag förstod direkt att det inte skulle bli en snabbis, oh no.

Så jag gjorde det bekvämt för mig på kuddavdelningen, medans Markus sprang fram & tillbaka.
Och var 10 min frågade mig om jag var ok eller om det var näst intill olidligt.
Jag svarade ärligt, att det inte var värre än sist.
(vilket är väldigt svårslaget för någon levande person att slå)

När vi till slut nådde utgången hade jag 7 missade samtal från Helena.
Som trott att något måste ha hänt eftersom det tog så lång tid.

Så nu tror jag Markus tänker till innan han Ikeanappar mig igen.
Och jag köpte mer än ett års förbrukning av musli, just in case...


Markus med mattan som tillslut fick stanna kvar på Ikea

Varför känns det alltid som man får vänta extra länge på ett bord när man är hungrig?
Vi gick från att vara torsk & couscous hungriga till blodig biff med pommes.

För att vara  en så stor stad med så många restauranger.
Sägs att det skulle ta 33 år att bara gå igenom alla barer, om man testade en ny varje kväll.
Tycker man ju att man aldrig skulle behöva vänta på bord...


                Helena, Ruth, jag, Jill & Anja på Extra Virgin

En anledning till att jag läker så fort är min härliga sjukgymnast Alison & min tränare Monty.
3ggr i veckan ses vi.
Tack vare att jag får försäkring via jobbet, betalar jag bara 30 dollar/gang.
Utan försäkring hade det kostat 250 dollar.
Så visst kostar det, men vilken vård man får.

Först får jag ljudvågsmassage, sen masserar Alison mig, sen tränar jag med Monty.

Monty, föredetta NFLproffs i Dallas Cowboys.
Inte en chans att jag kommer undan med en bruten nagel längre.
Att han är stor som ett hus med en blick som kan få en lam att gå.
Gör att jag inte vågar säga ett knyst, säger Monty att jag ska hoppa frågar jag,- hur högt?

Efter träningen får jag ligga ner & vila, med elektroder för stimulans runt min axel & ispack.
Vid det här laget brukar jag slumra till i 10 min innan det är dags att gå hem.

Men nu kommer jag inte få den här vården för alltid.
Nej, jag får bara ett visst antal ggr per år av försäkringsbolaget.
Och det är inte min läkare eller sjukgymnast som bestämmer hur mycket vård jag behöver.
Utan försäkringsbolagets läkare som aldrig träffat mig!
Mina läkare kan bara rek hur mycket vård jag behöver.

Och blir jag av med jobbet, blir jag av med min försäkring.
Så utan jobb & pengar i det här landet är du i stort sett körd om du blir sjuk.
Om du inte råkar vara så fattig att du bor på gatan, då finns det hjälp att få.

Hmm, borde nog ta med ett äpple till chefen imorgon...


¨
                                                  Alison & jag

Jag antar att killarna blev så trötta på att höra vårat tjat om att gå ut & dansa salsa.
Att Magnus lånade ut sina kollegor för att roa oss en kväll.

Hade jag vetat innan att det var  Kaña vi skulle till hade jag lurat med Markus & Magnus.
Det är verkligen en gömd pärla.
Och vet man inte vad som händer vid tolvslaget, skulle man tagit det för en liten oskyldig tapas restaurang.
Men icke...

Vid tolvslaget kastas alla borden ut & folk blir som galna på dansgolvet.
Även jag!
De var nog ingen som var beredd på att jag skulle förvandlas till ett monster på dansgolvet.
Men jag kunde inte sluta dansa.
Har inte  varit ute & rört på mig så länge att jag helt enkelt inte kunde sluta.
Fast de var schyssta & sa att det såg bra ut.
Att ingen kunde ana att jag nyss opererat mig.
Måste det ha sett rätt roligt ut att jag bara viftade med ena armen i luften under hela kvällen.

Det var verkligen värt att ha träningsvärk tre dagar efteråt.


   Jag, Helena, Cus & Oscar på Kaña i Soho

Ser ni mina nya ärr? Knappt va?
De är så pyttesmå att de knappt syns.
Jag undrar verkligen om läkaren opererade mig över huvudtaget eller om han bara skrapade lite på ytan.
Saken blir ju inte bättre av att min läkare säger att jag ligger way, way a head i min läkning.
Läkt fortare än mannen som gjorde samma operation med samma läkare en månad innan mig.
Fortare än killen som är vältränad elitsoldat, som operade sig samma dag som mig.
Jag gillar visserligen att detta gör killarna väldigt frustrerade.

Men jag önskar ändå att det inte gick så fort & lätt.
Ingen smärta, knappt några ärr... jag är så himla orolig att operationen inte funkade.
Så här lätt kan det inte va?

Ni ser ju hålen, hur är det möjligt att de kunde spänna fast min axel med metalankare genom dem?
Min läkare bara skakar på huvudet när jag berättar hur orolig jag är.
- Oh Linn, you still dont trust me, do you?

Jag vill ju bara få kämpa lite för att bli hel.
Då måste det ju funka, eller?

 

Äntligen har jag fått mitt första frieri i New York.
Det var verkligen på tiden, man har ju trots allt ett rykte som åtråvärd svenska att leva upp till.

Visserligen vad det inte det minsta romantiskt & visst skulle jag få betala för det.
Men man får va glad för de få gånger det trots allt händer.

Vem hade anat att min doorman skulle överraska mig när jag kom intraskandes vid midnatt, med detta förslag.
Så om någon behöver ett greencard, har jag de rätta kontakterna...

Hade precis haft en festmåltid på hamburgare & brownies, när Markus ringde & frågade om jag skulle med & spela golf.
I det försvagade tillstånd som jag befann mig i, matkoma,
svarade jag ja utan att tänka efter.
Blev ju så glad över att Markus överhuvudtaget ringde & ville umgås.
Det är man inte bortskämt med direkt.

Och så har jag alltid velat testa om det verkligen är så kul med golf som dom säger.

Så fort jag fick på mig golfhandsken kände jag hur Tiger Woodsen i mig vakande.
Bollarna bara ven & jag tjöt av glädje.
Fastän han sa att jag spelade bra & att han inte skämdes över mig.
Tror jag nog att det fanns en anledning till att han valde banorna längst bort.

Svaret får jag den dan han frågar om jag ska med igen, eller om han inte gör det...


                           Jag & Markus på Chelsea Piers

Barn är en härlig ursäkt till att gå & se tecknat på bio.
Äntligen fick jag se Monsters Vs Aliens med volontärgruppen.

Barnen få alltid välja vilka av oss som ska ha ansvar för dem.
Ett par blyga bröder väljer alltid mig eller Tara, de enda blondinerna i gruppen.
Den minsta brukar alltid sitta & pilla i mitt hår.
Han säger att han gillar mitt hår för att det är varmt.

Man kan nog med säkerhet säga att hans typ av tjejer när han växer upp kommer vara blondiner.
Precis som Kais kommer vara mörka tjejer.
Kolla på de förra bilderna så ser ni att han bara omger sig med de mörka tjejerna.
Frågar man Kai vem han hejar på i Idol, så väljer han alltid den mörka tjejen.

Han skrattar alltid åt mitt hår, tycker det ser roligt ut & han tycker absolut att jag är knäpp som har färg på naglarna.

Så man kan nog med säkerhet säga att han kommer falla för de mörka tjejerna, utan nagellack...

Jag behöver tydligen mycket övning när det gäller barn, iallafall enligt Kai.

Han blev inte lika impad som jag var över min kluriga present inslagning.
Så fort han slitit bort presentpappret & skymtade bandageboxen, slängde han den på golvet & vägrade titta på den.
Men när jag hotade med att ge den till hans lillebror.
Kom han snart på andra tankar.

Och när han insåg att jag bara trixade honom & att det faktiskt låg ett par Thomas solglasögonen i boxen.
Var jag förlåten & vi var bästa kompisar igen.
Kids!


                                        Issa & Kai

Amerikanarna älskar kalas & det slås alltid på stort.
Det räcker inte med bullenskorv & fiskdam här inte.

Eftersom de flesta bor trångt i New York, så hyr man ofta in sig på något ställe.
Bonus är ju också att man slipper städa & att personalen håller koll på barnen.

När kai bjöd mig på sitt 4-årskalas blev jag så nyfiken.
De skulle nämligen baka pizza.
16 st 4 åringar spm skulle baka sin egen pizza.
Kaos var det första jag tänkte, matkrig det andra.

Men det gick jättebra & jag var så impad av personalen.
Har verkligen annan respekt för de som jobbar med barn, hur pallar dem?
Jag var helt slut efter bara några timmar & då behövde jag ändå inte göra något?!



                           Ashanti    Kai & Ruby