Pick me

Gick längst med Chamber street, pratade i telefonen & var nästan hemma.
När jag fick syn på honom, 100 m bort, perfekt tid att puffa tillhåret, ta på nytt läppglans & börja vicka lite extra på höften.
Leendet var på plats & även glimten i ögat.
Nu gällde det bara för Bradley att titta upp & möta min blick för att inse att: this is it, this is the one...

Åhh, han gick så där härligt manligt  ,med perfekt tajt vit t-shirt & lagom tajta jeans & tittade blygt ner i marken.
(antingen för att jag & alla andra dreglande fjortisar stannade upp & fånglodde).
I luren hörde jag,- Hallå Linn är du fortfarande där?

Men det var inget jag brydde mig om, jag hade fullt upp med att inte ta blicken från Bradley.
Jag ville ju inte för allt i världen missa ögonblicket då vara blickar skulle mötas & magi skulle ske.

Tills ögonblicket var förbi & chansen var borta.
Jag återvände till verkligheten, fortsatte traska hemmåt & prata i telefonen.
Han är nog inte min typ ändå....



Bradley Cooper

Fool me once

Innan jag flyttade till New York tyckte jag ekorrar var  små söta oskyldiga & blyga små djur.
Och man var glad om man faktiskt se en på nära håll.

Nu är det näst värsta djuret efter råttor, de är verkligen råttor med päls.
De har inga hämningar, ser de mat så ska de ha det till varje pris.
Och de vet hur de ska psyka en med sina gulliga bruna små ögon & vicka lite på svansen.
Ger man efter och räcker dem en liten mumsbit så tar de hela handen.

Efter att ha stått i kön till Shake Skack i 40 min var jag så beredd på att slå mig ner i parken för att njuta av min lunch.
Tills jag kände någon andas i nacken på mig, vände mig om & stirrade rätt in i ett par bruna ögon.
Jag var shysst och sa, ursäkta kan jag få äta ifred.
Men då jag vänder mig om & ska fortsätta äta, ser jag en annan rackare under mina fötter samtidigt som jag i ögonvrån ser en tredje närma sig med smygande steg från sidan.

Jag blir vansinnig, flyger upp, skriker & slänger ena skon efter dem,
även min mat.
Som i stundens hetta råkade flyga med till ekorrarnas stora  glädje.
Jag kunde verkligen se skadeglädjen i deras hånfulla blickar.
De lyckades ännu en gång.

Men det var första & sista gången de lyckas manövrera mig.
Ha, nu vet jag hur dem ska tas, wait & see!




Mamouns it is

Tänk att det tog 3 år för mig & Sues son Carl att bli vänner.
Inte för att jag klandrar honom.
Om det hade varit ombytta roller hade jag inte heller varit min favorit.

Första gången jag & Katrin var & hälsade på i Jersey.
Blev killarna utslängda från sina sovrum, de tvingades kolla på kärleksfilmer, göra manikyr & visa oss runt i området.
Jag vet att sista måttet var rågat när Sue bad killarna att skära & skala små fruktbitar till oss & göra upp en brasa för att vi inte skulle frysa.

Så när Carl var på besök i stan för att förnya sitt Indiska visum & ville träffas, kände jag att vi äntligen kunde börja om på nytt.
Så det bar av till Mamouns Falafel  i Grennwich Village.
Ännu ett ställe med konstant kö, men det är det värt!

Nu får vi se om mitt försoningsförsök funkar & om han hör av sig igen...


Carl utanför Mamouns Falafel

Admission ceremony

Markus frågade mig om jag ville följa med på hans admission cermony, då han svär advokateden, eftersom jag är det närmsta familj han har i NY.
Fastän jag inners inne vet att han bara frågade mig för att jag råkar jobba precis i närheten & han behövde en fotograf, blev jag jätteglad.

Var lite nervos innan, det var ju första gången jag var i en amerikansk court.
Hade ingen aning om hur såna har saker fungerar.
En helt annan värld mot vad jag är van vid.
Så för att Markus inte skulle skämmas försökte jag klä mig sa advokatigt jag kunde.

Jag kände mig rätt  snygg tills Markus frågade vad det var för brun fläck jag hade på kjolen.
Min present, frihetsgudinnan i choklad.
Hade smält i värmen & smetat av sig på min kjol.
Så mycket för den smarta idéen.

Hela ceremonin var valdigt högtidlig & salen var packad med anhöriga.
Det märktes att alla tog det pa stort allvar.
Även jag rycktes med.
Nar domaren höll sitt inspirerande tal, måste jag erkänna att även jag blev tårögd.
Det var nästan så att han lyckades övertala mig att byta karriär, bli advokat & börja jobba pro bono.
Vågade knappt erkänna för Markus hur mycket jag rycktes med, för att jag vet att han innerst inne skrattar år hela spektaklet.

Men han var sa stilig i sin kostym & jag vet ju hur mycket han har jobbat & kampat for det har.
Jag var minst lika stolt som alla foraldrar som var dar & så glad att just jag fick följa med.


 Glass firande i Madison Squarepark

The man in you

Ibland behöver man bara skratta, det läker det mesta.
Då är det tur att jag har mina grannar Jessica & Martin, som även är min jobbar kompis Taras bästa vänner.
Varje månad hittar vi någon comedy show att gå på. 

Den här gången blev det Murray Hill, som vi sett uppträda innan.
Kvällen började så där, Murray Hill behöver absolut ha fler personer i sin show än att bara vara helt själv.

Det var så illa att jag satt & slummrade till.
Tills Tara viskar i mitt öra:
- Tycker du inte att Murray är väldigt feminin för att vara kille?
Jag ryckte så klart till & vände mig om för att kolla på Tara, menade hon allvar eller inte.
Hon måste ju veta att Murray är en kvinna utklädd till kille.

Tara kollar helt allvarligt tillbaka & upprepar sig.
-Men Linn titta på honom & skrattet, väldigt feminint, tycker du inte?

Vid det här laget kan jag inte hålla mig för skratt.
Murray Hill som vi sett så många gånger & Tara som varit helt övertygad om att det varit en man hela tiden.
Tur att hon inte flirtat med honom, då hade hon fått sig en big suprise!

När jag återfått andan, har resten av publiken redan hört vad Tara sagt & tjuter lika högt åt Tara.
Och av någon anledning fick vi väldigt mycket uppmärksamhet från tranvestiterna jämte oss efter Taras erkännande.

Det är visst många som gillar oskyldiga flickor som tror på vad de ser...


Murray Hill

Im in the band

Min doorman Blago får en alltid att börja dagen med ett leende.

Är det inte ett frieri (dock inte gratis) så är det något annat.
Nu har han fått för sig att starta ett band.

Då han jobbar nattskiftet & jag oftast kommer hem efter han börjat jobba & går till jobbet innan han slutat.
Ser jag honom ofta.
Så jag vet ju att han sitter & övar på sin gitarr för att slå ihjäl tid.

Men nu har han alltså börjat sätta ihop ett band.
Än så länge har han fått ihop Andy i 2B som bas, Craig 20E pa trummor & nu försöker han övertala mig att bli sångerskan från 12C.
- Linn, you working to much, you need to relax & have fun.
Singing is good for you, I promise.

Något jag fått höra varje dag i några veckors tid nu tillsammans med ett nytt låtförslag.
Spelar ingen roll att jag säger att jag inte kan sjunga.

- But Linn, you told me you can sing & that you would join the band.

Ja just det, det gjorde jag visst.
När jag var uppe för at jogga kl. 5 på morgonen & jag trodde att han skämtade om att starta ett band.
Har ett svagt minne av att jag log & sa att det var en toppen ide!

Att jag aldrig lär mig.

Tills han glömmer bort det hela är det jag som smiter ut bakvägen...


Blago & jag

Its art

Det krävdes inte mycket övertalning från Tony för att vi skulle hänga med på party på Moma istället för vårt planerade biomys.
Man har ju hört talas om cocktailpartyna de har varje månad för medlemmar.
Och aldrig har någon frågat mig innan, så det gällde att tacka ja innan han hann ändra sig.

Eftersom jag inte varit på Moma än, såg jag det här som en perfekt chans att äntligen studera konsten.
Ja, eller äta gratismat!

Nu fanns  det ingen gratismat i sikte, men fyller man en mugg med jordnötter & pretzels håller man sig mätt ett tag.
Tillräckligt länge för att hinna ett snabbt varv runt konsten innan man vrålhundrig stormade ut i regnet för middag.

Och lite fotoposande på den ångkokande asfalten.
Mina skor har inte varit sig själva sen den här kvällen, men vi fick iallafall till den typiska NY bilden.
Så det var det värt!
En ny anledning till att köpa nya skor...


Miriam & jag

Svenskt!

Sara, Hanna, Anna, Gustav, Johan, Kristian, Markus & jag, kan det bli mer svenskt än så?

Ibland är det så skönt att bara umgås med svenskar, särskilt NY svenskar som vet vad man går igenom.
Man har alla liknande funderingar & upplevelser.
Samtidigt som det är skönt att få lite input från svensk svenskarna som hälsar på.

Man inser att gräset inte alltid är grönare...


På Tortilla Flats

Guys gone wild

När jag träffade upp killarna på Bagatell hann jag knappt säga hej, förrän de viftade med sina telefoner & skrek i munnen pa varann.
Ja, det var faktiskt ett fasligt liv på hela stället.
Och fastän de pekade bort på hörnan, ivriga som barn på julafton.
Fattade jag fortfarande ingenting.
Att det var något stort förstod jag, men vad?

Victoria secret modeller, prinsessan Madelene, strippor?

Allt jag såg var en skäggig, svettig karl med andra svettiga karlar runt sig.
Men sen när blir killar så exalterade av andra killar?

-Linn, det är ju Mathieu Flamini från Milan!

De måste ha sett att min hjärna arbetade för fullt.
Mathieu Flamini från Milan,Mathieu Flamini, modell, designer, artist?
Borde jag veta vem han är?

När jag efter några minuter fortfarande inte hoppar av extas.
Är det några besvikna killar som suckar,
-Åhh Linn, han är ju fotbollsproffs ju!!

Innan jag hinner fejka ett glädjetjut, kommer Mathieu fram till grannbordet & får hela stället att brista ut i någon fotbolls sång.
Wow, har aldrig sett så många lyckliga, sjungande killar med tårar i ögonen.
Visste inte om det var skämt eller allvar eller vart jag skulle ta vägen.
Så för att vara på den säkra sidan, nynnade jag med lite...



Mathieu Flamini