Kände mig som hemma så fort jag gled in på Carnegie Hall.
Här var jag omringad av mina likar, det var jag & pensionärerna.

Jag & Tara råkade gå lite för tidigt från jobbet för att se Kristina från Duvemåla.
Trots att vi var en timme för tidiga var det redan fullt med folk som stod i kö.
Tara blev orolig att vi misstagit oss på tiden & kom för sent.

Jag lugnade henne med att säga att glöm inte att det är en svensk konsert vi ska på.
Vilket betyder att majoriteten är svenskar, vilket innebär att folk kommer i tid.
Tara började skratta & frusta,
- So its true, you´re always on time & always stand in line.
I though it was just a funny myth about swedish people.
You so cute, avslutade hon med.

Vad svarar man på det?
Det stämmer ju.
Innan jag hann huga tillbaka fick Tara en komplimang för sin engelska.
- wow, your english is really good.
Åh vad jag garvade när Tara svarade:
- I hope so, its my native language.
Glöm inte att du ser svensk ut viskade jag tillbaka.

3 timmar gick fort trots att Markus som hade fått bättre platser satt & sms trackade oss för våra "noosebleed" platser.
Vi satt så långt bort man kunde komma från scenen.
Fast det tyckte nog inte Tara.
Som fick väldigt bråttom hem, kan ha varit att jag skröt om att vara småländsk en gång för mycket...


Carnegie Hall

Mina roomies undrar alltid varför jag springer iväg till restaurangerna & beställer istället för att ringa efter delivery.
Jag vet att jag förmodligen är den enda i New York som gör det.
Och jag skyller alltid på att jag vill ha lite frisk luft.
Vilket de ser som en helt ok ursäkt.

Men sanningen är att pizzerian på hörnet alltid spelar smöriga kärlekslåtar.
Vilket jag i hemlighet älskar!
Det är så mysigt att sitta där i värmen & drömma sig bort ett litet tag...
Enda nackdelen är att maten blir klar alldeles för fort.

3 år i New York har äntligen härdat mig & gjort mig modigare, mer självsäker & att våga ta fler chanser.
Så nu har det äntligen hänt, trots att jag bävat,  frestats & svurit att aldrig falla dit.

Jag har ätit tacos från en tacobil på gatan!
Och jag överlevde utan matförgiftning.
Detta kommer jag göra om, var så säkra!


The Tacotruck på 14 street

Jaa, jag fick stanna i samma lägenhet.
Men nu är det inte längre jag & 3 killar jag bor med.
Nej, nu är det Chris som får testa på hur det är att bo med 3 tjejer.

Lägenheten har aldrig luktat så gott!
Men jag undrar hur länge vår ölkollektion får stanna kvar?
Eller om den mystiskt kommer försvinna, precis som den gamla mattan gjorde.
(killarna märkte aldrig att den saknades...)

Åhh, vilken njutning det var att slänga den fula äckliga mattan.
Fördelen att bo med killar, de lägger inte märke till detaljer.

Vi får se hur det här går...

Tjejerna hittade snabbt vårt favvis ställe att hänga på efter stranden, Surf Lodge.
Trots varningar av lokalbefolkningen att det var ett wannbe Hamtonshak & att vi aldrig skulle få bord.
Gled vi glada ihågen dit varje kväll, vilket så klart slutade med att vi var vrålhungriga utan bord & mat, 2 nätter i rad.

Något som jag fick lite ångets över.
Behöver en lång middag som sysselsätter mig så jag inte tänker på vad jag helst vill göra.
Komma hem så fort som möjligt för att krypa ner i sängen & läsa en bok.

Trots av vi var överens om att vi aldrig sett så många snygga killar på samma ställe i NY, var det helt ointressant för mig. Allt jag kunde tänka på var: nästa kille som frågar mig vad jag gör eller vart jag kommer ifrån,
får ett finger i ögat, spott i ansiktet & en klack genom foten.
Orkade inte vara social med nytt folk.
Har skylt på jetlag i en vecka nu, så att man kan smita hem lite tidigare.
Men jag kan ju inte använda mig av den hur länge som helst.
Fast jag har ju alltid varit tråkig av mig, så folk är väl vana.

Min 30 årskris kanske närmar sig... på ett helt associalt sätt?


Jag, Helena, Ninna & Anja käkar lobsterrolls, Hamptons motsvarighet till hotdogs.

Tjejerna övertalade mig till att följa med till Montauk & bo på ett american castle under labordayhelgen.
Ett slott lät ju inte helt fel, men det var bättre än så.
Visserligen har nog det här stället sett sina bästa dar, men 1927 måste det ha varit jättelyxigt.
Och rena semsterdrömmen för the american family.

Men från att ena stunden känna mig som en engelsk internatelev till att få härliga associationer till Dirty Dancing.
Och det tack vare Kirk T Edwars, tennis tränaren som varit american allstar 2 ggr.
Är han bra på tennis måste han ju vara bra på att dansa tänkte jag & kände mig genast hoppfull.
Bara namnet säger ju allt, Kirk...
Äntligen skulle jag få mitt eget "nobody puts baby in a corner" moment.

Ett tecken på att jag börjar bli gammal.
Glömde helt bort att ragga upp Kirk.
Hade hela tiden någonstans i bakhuvudet att det var något jag skulle göra.
Men som sagt, jag glömde...


Helena, Anja, Ninna & jag på Montauk Manor

Det första man gör när man återkommer till Manhattan är att rusa till närmsta nagelställe för en mani & pedi.
Något som gör att det kommer bli svårt att någonsin flytta ifrån den här stan.

Idag var Oasis särskilt fullt inför långhelgen, Laybourday.
Som också kallas för sista sommarhelgen.

Vilket för amerikanskorna betyder att efter layborday bör man tex inte bära vita kläder eller ha sommarfärger på naglarna.
Vilket var just vad tjejerna jämte mig pratade om.
Den ena tjejen frågade de andra om de trodde det skulle vara ok att ha vita långbyxor nästa helg med svarta sandaler inte vita.
Alla sa att hon inte borde det utan ha det den här helgen istället.

Undra varför & hur den regeln kom till egentligen?
För att djävlas lite med amerikanarna struntar jag fullständigt i den regeln.
På tisdag är det jag som går till jobbet i vitt med rosa naglar.
Ahh vilken rebell man är...